I ett hus i utkanten av Ieleja på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-års åldern som hette Maija. Hon föddes strax innan den lettiska frihetstiden. På den tiden bodde drygt tusen personer i Ieleja som var ett välmående samhälle där de flesta arbetade på familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.
Ett par år efter att Sovjetunionen ockuperade Lettland tvångsinlöstes marken till staten. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Ett stort kollektivjordbruk anlades i samhället och där fick de kvarvarande invånarna jobba hårt tillsammans med en stor mängd nyinflyttade. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda som var positivt var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut.
När Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 las kollektivjordbruket ned och marken återgick till de tidigare ägarna. Många i samhället blev arbetslösa när jobben försvann och den unga staten som utarmats under många år av sovjetisk rovdrift kunde inte ge sina medborgare det ekonomiska stöd som de behövde. Trots att Iljea inte ligger mer än 80 km från Lettlands överbefolkade huvudstad Riga gick avfolkningen med racerfart. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället.
En efter en slogs butikerna igen och i samband med kommunsammanslagningen för drygt tio år sedan flyttades det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis till en grannkommun. Det stora bostadsområdet i betong som byggdes under sovjettiden har övergivits och sakta men säkert återerövras det av naturen. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från någon skorsten och man kunde se att det lyste i ett och annat fönster, men de flesta husen var övergivna och i varierande grad av förfall.
När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. De första åren var mycket svåra men tack vare jordbruket kunde hon överleva. Hon skötte gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa orkade hon inte driva den längre. De sista åren av sitt liv satt hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket och väntade på att Inese från hemtjänsten skulle komma på besök och ge henne lite medmänsklig värme.
Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar.
Inese gav Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.
Det har gått 10 år sedan jag besökte Maija. För ett par år sedan somnade hon in och jag tror att hon har vandrat vidare till den eviga festen i himlen. Hennes hus och ladugård står tomma och naturen återtar sakta men säkert området.
Text och foto: Mikael Good
*Maija och Inese heter egentligen något annat och orten där de bor har ett annat namn. Anledningen till att jag inte vill skriva ut det beror på att det idag finns en ny typ av turism som innebär att man söker sig till övergivna platser och utforskar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar