fredag 2 december 2011

Jag bor som en drottning i mitt palats

Mörkret har sänkt sig över Riga och det underkylda regnet har gjort trottoarerna glashala, folk drattar på ända både till höger och vänster om mig, jag känner mig som Bambi på hal is när jag försiktigt rör mig framåt med ett tungt och välpackat julpaket i min famn.

 

Min tolk Liana stannar till och säger att vi är framme, hon öppnar dörren till ett gammalt flerfamiljshus som byggdes i mellankrigstiden. Vi går upp två våningar uppför den knarrande och knirrande trappan och in i en lång korridor. En liten svartvit katt ligger och sover framför en dörr och katten vaknar till och ilar förskräckt iväg när vi närmar oss den. Liana stannar framför en rejäl dörr och knackar på. Ljudet av rasslande klor hörs innanför dörren och strax får vi en rejäl utskällning av en ilsken hund. Det rasslar till i låset och dörren öppnas av en leende kvinna i 70-års åldern med milda snälla ögon, hon presenterar sig som Alla och kramar välkomnande om Liana och sedan mig och visar oss sedan glatt in i vardagsrummet, hon stänger in den arga hunden i köket så att den får lugna ned sig. Jag ställer ned det tunga julpaketet på ett bord. Det är mycket varmt i den veddoftande lägenheten och det sprakar ordentligt om kakelugnen.


Sonen omkom i en trafikolycka
Alla kommer tillbaka från köket och säger:
- Ni får ursäkta Ricky han är inte riktigt lika glad i besökare som jag är, men han har snart lugnat ned sig och då ska han få hälsa på er, han är egentligen ganska så trevlig och social.
Alla berättar att hon kommer från Livov i Ukraina, hennes pappa var från Ukraina och hennes mamma från Polen. Hon flyttade till Riga på 50-talet. I Riga träffade hon och gifte sig med Boris som kom från Ryssland och tillsammans fick de sonen Aleksandr. Alla blev änka i slutet av 70-talet och hennes älskade son Aleksandr omkom i en trafikolycka för femton år sedan. Hon saknar sin son och har satt upp en stor bild av honom på en hedersplats i vardagsrummet. Alla berättar att alla hennes släktingar är döda och hon saknar dem mycket, idag känner hon sig bara behövd av sin hund Ricky. Alla tittar ned i golvet och ser sorgsen ut men helt plötsligt skiner hon åter upp i ett leende och säger:
- Tack gode Gud för att jag har en TV jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan den, jag älskar att titta på ryska såpoperor, de får mig att drömma mig bort för en stund. Hade det inte varit för min TV och alla mina vänner så hade jag varit helt ensam. Jag är tacksam för mina vänner som hjälpte mig och stöttade mig när jag hade det som svårast efter det att min son dött.
Trots att Alla har varit med om en del riktigt tuffa saker i sitt liv så skrattar och ler hon mycket och hon säger ofta Slava Bogo som är ryska och betyder Prisa Gud. Alla bär på en varm och levande Gudstro som hon lever ut genom sitt liv. Korset som hon bär runt sin hals är inte bara en klädsam symbol utan en verklighet i hennes liv.


Hon har svårt att klara sig i det lettiska samhället
Alla är mycket social och utåtriktad men trots det har hon svårt att klara sig och anpassa sig till livet i det moderna lettiska samhället. Hon talar flytande ryska, ukrainska och polska men hon pratar inte lettiska vilket gör det svårt för henne att kommunicera med myndigheterna. Många myndighetspersoner i Lettland kan prata och förstå ryska men de vill helst inte prata eller förstå något annat språk än lettiska.
- Även om det är svårt för mig att klara mig i Lettland idag så älskar jag Lettland, många av mina bästa vänner är letter och jag är glad för att jag har dem. Jag är faktiskt väldigt glad och tacksam för det som jag har, min lägenhet, mina vänner, hon tänker efter en liten stund och säger sedan med ytterligare ett leende 
– Jag tycker att jag bor som en drottning, min lägenhet är som ett palats!
  Jag tittar mig runt i lägenheten och även om den är ordentligt hemtrevlig och ombonad så är den kraftigt nedgången och i stort behov av renovering, den har säkerligen inte renoverats sedan den byggdes på 20-talet, men Alla är i vart fall mycket nöjd med sitt väldigt centrala och i sina ögon fina boende.

Allas pension är låg och hon har bara 1850 kronor att leva på per månad, de pengarna ska räcka till el, hyra, TV och lite mat varje månad.
- Tack och lov för att jag inte är så stor i maten, jag äter vanligtvis lite potatis och grönsaker som jag köper billigt på marknaden och det klarar jag mig bra på.
Alla reser sig plötsligt upp från stolen och går till köket och öppnar dörren till Ricky som äntligen har slutat skälla och gnälla och hon släpper ut honom i vardagsrummet, han hälsar ordentligt på oss på hundars vis innan han slutligen slår sig till ro på sängen.
- Ni får ursäkta Ricky han har lite dåligt temperament, säger Alla och skrattar.


Nu ska jag bjuda mina vänner på fest
Hon tittar på det välfyllda julpaketet med sin milda blick och slår ihop händerna i ren och skär glädje och säger:
- Jag har aldrig någonsin sett så mycket mat på en och samma gång, nu ska jag bjuda alla mina vänner på julfest. Det var länge sedan som jag kunde arrangera en fest och jag älskar verkligen fester. Det enda som jag har kvar är mina vänner och dem är jag mån om.
- Innan du går så vill jag ge dig en gåva Mikael, du påminner mycket om S:t Nicolaus och jag har en ikon som föreställer honom som jag vill att du ska ha, hon ger mig ikonen och säger vidare:
- Om du vill får du gärna komma på min fest Mikael, jag har ett varmt och skönt gästrum för långväga gäster och vänner som du kan få bo i tillsammans med din familj.
Jag tackar så mycket för ikonen och inbjudan men säger att jag tyvärr inte kan vara med på hennes fest i år. Men det kanske går att ordna till nästa år!

Hennes hjärta orkade inte längre
När jag åkte tillbaka till Lettland i november 2009 berättade Liana den sorgliga nyheten för mig att Alla hade dött i början av januari samma år, hennes hjärta som opererats fyra gånger de senaste åren orkade helt enkelt inte vara med längre. Liana träffade henne ett par dagar innan hon dog och Alla hade talat gott om mig och såg fram emot att träffa mig igen.


Liana berättade för mig att Alla hade haft en julfest tillsammans med alla sina vänner. Jag kan se framför mig hur de skrattade och gladdes över att kunna träffas, umgås och äta gott tillsammans en sista gång, tack vare att en vänlig svensk hade packat och gett ett välfyllt julpaket till henne. Hade jag haft möjlighet så hade jag gärna varit med hemma hos Alla tillsammans med min fru och mina två små barn den 24 december, jag tror att det hade varit en fest att minnas och en påminnelse om den stora bröllopsfesten som vi alla har fått en inbjudan till.

Nu har Alla gått vidare till den eviga bröllopsfesten i himmelen tillsammans med Jesus. Jag tror att hon känner sig som en riktig kunglighet i dag och jag kan riktigt se henne framför mig där hon sitter och myser vid ett bord tillsammans med sin familj och sina vänner. Jag säger samma sak idag som jag sa till henne när jag lämnade hennes lägenhet: Da svidanje Alla - På återseende Alla!

S:t Nicolaus Ikonen som jag fick från Alla bär jag alltid med mig och den påminner mig ständigt om det viktiga arbetet för de minsta och svagaste av mina syskon som jag har fått förmånen att få vara med om.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Inga kommentarer: