onsdag 19 juli 2017

En världsartist på en armlängds avstånd


Den 8 juli hade jag förmånen att fotografera den amerikanska artisten Moriah Peters på Gullbrannafestivalen. Det är alltid kul att fotografera världsartister som bjuder ordentligt på sig själva på mindre scener. Som grädde på moset var ljussättningen i världsklass vilket gjorde mitt uppdrag som festivalfotograf enkelt.









Text och foto: Mikael Good



Gungor



Det är två år sedan det amerikanska alternativrockbandet Gungor senast spelade i Sverige. I år var de tillbaka och gjorde två fantastiska spelningar på Gullbrannafestivalen torsdagen den 6 juli. De gjorde en akustisk spelning i konsertlokalen Bryggan på eftermiddagen och en elektrisk i Skeppet på kvällen. Vid bägge tillfällena var Gungor förstärkta med en stråktrio som gav låtarna extra liv och djup. 




















Text och Foto: Mikael Good


måndag 3 juli 2017

Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden


I ett hus i utkanten av Ieleja på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-års åldern som hette Maija. Hon föddes strax innan den lettiska frihetstiden. På den tiden bodde drygt tusen personer i Ieleja som var ett välmående samhälle där de flesta arbetade på familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.


Ett par år efter att Sovjetunionen ockuperade Lettland tvångsinlöstes marken till staten. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Ett stort kollektivjordbruk anlades i samhället och där fick de kvarvarande invånarna jobba hårt tillsammans med en stor mängd nyinflyttade. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda som var positivt var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 


När Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 las kollektivjordbruket ned och marken återgick till de tidigare ägarna. Många i samhället blev arbetslösa när jobben försvann och den unga staten som utarmats under många år av sovjetisk rovdrift kunde inte ge sina medborgare det ekonomiska stöd som de behövde. Trots att Iljea inte ligger mer än 80 km från Lettlands överbefolkade huvudstad Riga gick avfolkningen med racerfart. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället.



En efter en slogs butikerna igen och i samband med kommunsammanslagningen för drygt tio år sedan flyttades det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis till en grannkommun. Det stora bostadsområdet i betong som byggdes under sovjettiden har övergivits och sakta men säkert återerövras det av naturen. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från någon skorsten och man kunde se att det lyste i ett och annat fönster, men de flesta husen var övergivna och i varierande grad av förfall.  

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. De första åren var mycket svåra men tack vare jordbruket kunde hon överleva. Hon skötte gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa orkade hon inte driva den längre. De sista åren av sitt liv satt hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket och väntade på att Inese från hemtjänsten skulle komma på besök och ge henne lite medmänsklig värme. 




Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar.
Inese gav Maija en varm kram och säger:

- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått 10 år sedan jag besökte Maija. För ett par år sedan somnade hon in och jag tror att hon har vandrat vidare till den eviga festen i himlen. Hennes hus och ladugård står tomma och naturen återtar sakta men säkert området.

Text och foto: Mikael Good


*Maija och Inese heter egentligen något annat och orten där de bor har ett annat namn. Anledningen till att jag inte vill skriva ut det beror på att det idag finns en ny typ av turism som innebär att man söker sig till övergivna platser och utforskar dem.

lördag 1 juli 2017

Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé



Det finns en del som anser att genomarbetade reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av längre. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag inte med dem.


Anledningen till att jag inte håller med är att reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé. Hitinitills har jag haft nästan 70.000 inklick till inläggen i mina bägge bloggar, vilket är en mycket bra siffra för mig. En del av reportagen och artiklarna har även publicerats i tidningar och magasin både i och utanför landet, dessa artiklar har givetvis nått en betydligt större grupp läsare. Antalet besökare från både Ryssland och USA ökar rejält när jag publicerar engelskspråkiga artiklar och lite mer än hälften av besöken har kommit från de länderna.


Lisa outside her old room

Jag är väldigt glad och tacksam för den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma reportar och fotografer. Ert stöd har sporrat mig i mitt fortsatta skrivande. Men jag väljer att inte låta berömmet stiga mig över huvudet. Jag vill hellre peka på situationen för alla dem som jag har mött och skrivit om. Det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har inte tjänat några pengar på artikelserien. Min lön är att många av de människorna som jag skrivit om har fått den hjälp och det stöd som de behöver. Framförallt är jag tacksam för att familjecentret Grace och den ryska hjälporganisationen Big Family Mission har fått det ekonomisk stöd som de behöver för att kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.

Jayer 29

Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på reportaget Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer nog inte att göra den själv. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna som rör sig runt Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig men han har fördelen av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga djupare in i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på att skriva om romernas situation och trafficking. Men jag tycker väldigt mycket om Ryssland och dess invånare och jag hoppas att jag snart kan återvända dit.


Church

Här följer en länklista över artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland:


• JAYER - dödens hus
• De glömda barnen i Ryssland
• Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• En trygg famn för Lisa
• Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
• A Oasis Of Grace In The Darkness
Inifrån en rysk internatskola




Text och foto: Mikael Good